myownbieberstories

 

---

Äntligen, äntligen var det lilla barnet som varit inuti mig ute! Som jag längtat! Visst, jag har väldigt ont, men ändå, ni vet den där känslan man får när man får det man längtat efter så mycket. Den känslan hade jag, och jag log och sträckte fram händerna och sköterskorna räckte det lilla barnet till mig. Jag lade det vid bröstet och tittade ömt på det.
Cher, ja det är så mitt barnet ska heta (mitt och min pojkvän Andreas barn) tittade nyfiket på mig och gud vad söt hon var! Andreas stod bredvid sängen och höll mig i handen, han tryckte lite löst och jag tittade upp, han log som en dåre.
- Visst är hon fin? viskade jag till honom.
- Underbar!
Han böjde sig ner och jag gav honom en lätt puss på munnen.
- Får jag hålla henne? frågar han och ser lite blyg ut. Jag sträcker fram Cher och min mamma, piper till.
- Så söt hon är!
jag vänder mig mot henne och ler. Min mamma och pappa står nästan längst bort i rummet, eftersom att min mamma sprungit och hämtat pappa efter förlossninngen, han var ju inte med.
- Ja, hon är väldigt fin och hon är min.... dotter, svarar jag och tvekar på sista ordet.

Alla ville hälsa på Cher, men jag stoppade efter ett tag. Jag fick liksom en skyddande känsla av att min dotter inte orkade mer, och sköterskorna tog med henne och la henne i den lilla sängen bredvid min, och jag satt och tittade på henne men kände mig helt utmattad efter en timme av alla uppståndelse och somnade med lite av värken kvar.

Det var lite disigt och jag sprang runt på en gata till ljudet av ett gråtande barn. Lite längre farm på gatan såg jag en lite figur sitta på marken. Jag rusar allt vad jag har dit och ser min lilla Cher sitta där med något blodigt i handen och bakom mig känner jag att någon närmar sig, och helt plötsligt känner jag ett hugg i ryggen...

Jag vaknar med ett ryck, och andas upphetsat.
- Cher, viskra jag och tittar på henne där hon ligger och skriker.
- Hon är okej, svarar Andreas och klappar mig lugnande på armen. Somna om, tillägger han.

Nästa dag får jag veta att jag ska få åka hem, skönt. Cher får också följa med.
dagen på sjukhuset går segt och klockan tickar extremt långsamt. Jag gör det vanliga, äter, tittar på mitt barn, sover och längtar hem.

- Nu får vi åka hem, viskar andreas i mitt öra, och jag vaknar. Jag hade visst råkat slummra till lite.
Vi packade in oss i bilen och åkte till min mammas och pappas hem, där vi skulle bo tills vi köpte någor eget. 
Cher somnade i bilen och så fort vi kome hem gick jag in till hennes barnkammare som vi hade inrett i rosa med vita möbler och en massa leksaker. Jag la henne i spjälsängen, och hon vaknade inte. 

Efter att jag stått och tittat på henne medans hon sov så fridfullt, gick jag in i mitt rum som jag delade med Andreas. Han satt på sängen och tittade på mig när jag kom in.
- Vaknade hon?
- Nopp, svarade jag och tittade på mitt rum, det hade inte förändrats något. Fast jag hade bara varit borta i tre dagar, hahaha. Det var grönt med ett skrivbord, walk-in closet, några hyllor och en stor säng.
- ska vi se på en film och mysa? frågade jag Andreas.
- Visst,jag går ner och poppar popcorn, du kan väll välja film?
- ja, ska bara ta på mig nåt bättre, sa jag och pekade menande på mina gamla slitna jeans och t-shirt jag hade på mig.

Jag började rota i min garderob och hittade en mysig pyjamas från H&M. Sedan gick jag ner för trappa, förbi köket där mamma och pappa satt och pratade och in i vardagsrummet och fram till hyllan med filmer. Jag tittade lite fort på dom och bestämde mig för The last song.

---

Det här var första chaptret, hoppas ni gillar det och kommenterar:)
Nästa kommer imorn imorgon:D